ATT VÅGA SÄGA ATT VI FAKTISKT INTE HAR EN ANING

För ungefär åtta år hade jag ett konsultuppdrag som företagsrådgivare. Min chef bad mig hoppa in i ett panelsamtal – “ni ska bara sitta runt ett bord och diskutera lite frågor”, sa han. Jag sa ja, ville visa att jag kunde hantera situationen (duktig).

Det visade sig att “bordet” var en scen mitt på torget, i gassande sol, med mikrofoner, moderator och en panel av beslutsfattare. Publiken bestod av tio tappra själar (varav två sov). Och vad handlade samtalet om? Den kommunala stadsplaneringen.

1.    Jag bor inte i staden.

2.    Jag kan ingenting om stadsplanering

Jag fick svara på varenda fråga med inledning: ”Jag vet inte, jag har inte kompetens inom området men som en medborgare skulle jag…”

Just där och då kände jag mig som världens jubelidiot. Men idag känner jag faktiskt respekt för mitt yngre jag. För att våga säga “jag vet inte” – det är en form av integritet. Något som bygger resiliens och självkänsla.

Det är jobbigt för hjärnan att säga ”jag vet inte”, för då ställer vi oss utanför tillhörighet. Och det är något hjärnan ogillar – vi vill vara med i flocken. Men ibland är det just det som är mod: att stå i sig själv, i sin sanning, även när det känns obekvämt. Det är att bygga psykologisk trygghet, både i sig själv och sätta en sund standard i sin företagskultur.

All credd till den där förvirrade trettioåringen som stod i solen och inte hade en aning om vad hon sysslade med.